Hajen

I vårt sovrum står en läderfåtölj. Den har en liten spricka i lädret på armstödet. En sådan intressant detalj uppmärksammas naturligtvis av lillen. Han kom till mig och sa:
-Raaasch, raaaasch, raaaasch....
???
Jag fattar ingenting. Han pekar på sprickan i fåtöljen och jag fattar fortfarande noll. Han pekar och pekar...
-Ja den är lite trasig, säger jag
En evig upprepning av ordet "Raaasch".
-Fåtöljen har en spricka, säger jag, men han blir inte nöjd.
-Ska vi laga den? försöker jag.
-RAAAASCH!!!
När jag tittar lite närmare ser jag att han har stuckit in en liten leksaks-bil under lädret.
-Är det ett garage? frågar jag
-JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA, säger han och ser ut som kärleken själv!
-Jahaa men vi kan göra ett bättre garage, säger jag och tar fram en fyrkantig tom russinburk av plast och lägger den under ett täcke så att det blir ett garage. Jag tar bilen och visar vilket fint garage det har blivt.
-Vi kan göra en garagedörr också...
Sonen var föga imponerad och envisas nu en vecka senare med att köra in bilen i sprickan i soffan.....

Jag är så trött...

Ibland tycker man så synd om sig själv så att man skulle behöva en egen klagomur. Jag har inte tänkt att gå in i detalj på alla mina klaganden, för hur kul är det att läsa om? Istället skriver jag dessa ord så kan man lätt hoppa över dem om man vill.

höggravid
förkylning
evig hosta
förkylning igen
snor
massor av snor
smärtor att stå o gå
kisseriproblem
skumma synbortfall
skumma känselbortfall

Jag var hos barnmorskan igår på rutinkontroll och så säger hon i slutet av besöket:

"Jaha, men man kan säga att du har mått ganska bra under graviditeten då?"

VA?  Har hon suttit och sovit eller? Jag påminner henne om vad det står i journalen och vad jag just har sagt och svaren blir:

"Ja, just det... ja visst ja... ja det också ja... ja just det du hade varit på synundersökning också...  

En lite komisk observation ifrån idag är: Jag la på ett brev på en brevlåda. När vänder mig om för att gå över gatan så ser jag ett medelålders par som sitter i en bil och väntar. Mannen fullkomligt stirrar på min mage och hans läppar kan tydligt läsas: "VILKEN MAGE!!" och så glor han ännu mer.

Jo tack, jag vet!

När jag känner mig som om att det inte kan bli värre så kommer jag att tänka på en dokumentär jag såg för många år sedan. Den satte tydligen djupa spår i mig eftersom jag fortfarande tänker på den. Den handlade om en gruvarbetande familj i sydamerika någonstans, jag tror att det var i Peru. Pappan i familjen valde att jobba i gruvan för att hans mål var att bryta fattighets-trenden i familjen och kunna skicka sina barn till skolan. Han gjorde detta med vetskap om att alla som jobbar i gruvan endast lever några få år till eftersom de fick någon slags dödlig lungsjukdom. De hade ingen skyddsutrustning överhuvudtaget och kröp djupt in i gruvan och hackade med enkla hackor. Pappan kände att han blev sjukare och sjukare i lungorna men fortsatte i gruvan för sina barns framtids skull. En annan familjemedlem blev fast i gruvan när det rasade och arbetsgivaren bara ryckte på axlarna och brydde sig alls om det. Pappan gick ner i gruvan med andra frivilliga för att försöka få loss mannen, men mannen hittades aldrig.

Helt plötsligt känns mina besvär väldigt bagatell-aktiga.

Under veckan som gått har ändå lyckats med att sticka mina allra första sockor! Egentligen så gillar jag inte att sticka eftersom jag bara tappar maskor som jag inte fattar hur jag ska få upp rätt igen. Men Enzo behövde sockor till stövlarna så det blev till av restgarn som min mamma hade. Inte världesn snyggaste förstås, och en är lite större än den andra. Men de passar iallafall och de är av varmt Alpaca garn.



Mer kreativitet har det blivit av i form av haklappar. Sonen dreglar fortfarande och jag har sytt en modell små haklappar som fungerar bra så att man slipper byta tröja hela tiden.

På baksidan är det uppsugande frotte som gör att haklappen faktiskt kan sitta på ganska länge innan det blöter igenom.

Trots att även sonen är sjuk nu så försöker han att hålla ställningarna här hemma. Idag så kom det in en jätte-fluga och han viftade mot den och sa "BORT" "BORT". Jag sa åt honom att gå och hämta en tidning och slå till den med. Han lydde snällt och började gå på flugjakt med dagens tidning. Han tyckte nog att det var lite otäckt för han kom snart springande tillbaka ifrån ett av rummen med skräck i blicken. Vem jagar vem här egentligen?

-Kom igen nu, du har ju fångat en levande ödla och ätit den, en liten flug-skrutt är väl inget?

-Mamma, sa han och överlämnade tidnings-vapnet! Därmed var jakten över.

Om du vill ha något gott... efterrätt, frukost, mellanmål eller energikick. Här kommer ett is-kallt tips.

Tag:
En 125 gram Alpro soya-yoghurt valfri smak (jag tog jordgubb)
Lika mycket Alpro soya mjölk
En stor banan
Frusna bär (har provat med både blåbär och hallon)

Kör allt i en mixer och NJUUUUUT!!!

Vill man ha det extra gott kan man ställa drycken i frysen i 10 minuter för att få den riktigt kall. Det blir verkligen supergott och jag kan inte känna själv att det inte är någon mjölk i.

Här ser ni lillen och min mamma som plockar de goda blåbären.



Min hosta var den envisaste jag varit med om men jag tror att den börjar släppa lite nu. Jag hoppas att skogsluften har renat lungorna ordentligt.

Jag har inte haft så mycket energi över till mycket annars. Magen gör att jag med viss möda knappt når mina fötter och naturligtvis så vill lillen gärna leka ål på golvet när jag ska byta blöja, eller klä på honom, eller lägga honom i sängen... Det är precis som om han vet att om han ålar på golvet så kan jag inte ta honom. Kul lek. Jag skulle vilja ha ett sånt där hundkoppel på honom som man kan låta löpa lite men sedan bara dra in... Det måste se väldigt roligt ut ibland när vi handlar och lillen sticker iväg som ett spjut medan jag försöker betala och springa ifatt honom på samma gång. Fast jag kan inte springa så det blir någon slags lustig, helt ny, olympisk gravid-gång-gren med samtidiga sammandragningar. Jobbig gren, som jag inte kan komma ihåg att jag har anmält mig till.

Nä, hit med ett koppel.

Vi har varit sjuka och nu tampas jag med en förskräcklig hosta. Har nog trott att det var den där himla svininfluensan... Efter att doktorn (som faktiskt var väldigt hjälpsam) skrivit ut lite luftrörsvidgande medicin sa han:

-"Ja det kan ju vara svininfluensan men då har du fått en lindrig variant"

En lindrig variant?

Jag har hostat en hel natt konstant ifrån kl 21 till kl 4 och var på väg till akuten för att jag knappt kunde andas... Jag har hostat så jag spytt, men det är ju klart att jag lever fortfarande och det kan man kanske kalla lindrigt.

Jag tackar Enzos änglar för att han har kunnat skaka av sig "vad det nu var" på 3 dagar.

Nu passar det bra att jag delar med mig av en berättelse som jag skrev när jag gick i trean på lågstadiet. (Tänk vad roligt man kan ha i källarn.)

"HOS DOKTORN
Jag har varit hos doktorn. Då fick jag ta spruta. Det gjorde jätteont men doktorn tyckte att jag var duktig så jag fick 30 frimärken och 40 bokmärken och en riktig häst och 10 hästböcker och 100 kronor. Sen red jag hem på min häst. Den var jätte-fin."

SLUT

Jag tycker det är dålig stil nu när jag har varit hos doktorn och varit väldigt duktig där, att man inte ens kan få ett endaste litet bokmärke... och var är min häst?

Nää, det är bättre stil i sagornas värld!

När jag skrev ordet "SLUT" så kom jag att tänka på hur konstigt det kan bli med språket ibland. Min man är engelsk-talande och första gången vi var på bio i Sverige så började han skratta när filmen var slut.
Jag fattade ingenting förrän jag insåg att hela bioduken upptogs av ordet "SLUT" som på engelska betyder typ "HORA".

-SLUT!!!! SLUT??? sa han, och tyckte att svenska biosalonger var ganska konstiga...

Annars fortsätter allt som vanligt här. Den charmiga puss-mannen fortsätter med kärlek åt alla. Trots feber så hittade han en död häst-mygga som han pussade på så att benen ramlade av. Benen var förresten lite stickiga tyckte han men det kunde inte hjälpas. Är man pussarnas prins så får man stå ut med lite stickiga häst-mygg-ben.