Att sitta kattvakt
Idag bankade en okänd kvinna på dörren och jag och lillen vaknade från den välbehövliga middags luren. Vi sov inte mycket i natt, men det kan ju inte främlingar veta... Hur som helst så stod jag där i dörren och fattade inte ett ord av vad främlingen sa eller vem hon var. Jag blir nämligen ganska trög när jag är nyvaken. Hon surrade något om någon man som var tvungen att göra en ögonoperation snarast och att jag var tvungen att komma och prata med dem...
-Vaa??? Jag fattade ingenting. Jag är sjukgymnast, inte ögonkirurg.
Jag fick gnugga mig ordentligt i ögonen för att fatta när hon förklarade ännu en gång...
-Jahaa...
Jo det var så att ett par vi känner skulle åka akut till Florida för att göra en ögon operation. Och de har fyra katter, och ville helt enkelt att vi skulle vara kattvakt. Det var grannen till våra vänner som kom förbi, för våra vänner var upptagna med resebestyr. OK sa jag jag ska bara klä på lillen så kommer jag. Våra vänner bor bara en bit ner på gatan, så Enzo och jag var där på en kvart. De ville att vi skulle bo i huset medan de var borta. Helt ok. Skönt med lite utrymme. Ett helt hus för oss själva! Vi som bara har en enrumslägenhet... De har hållt på och renoverat sitt hus i nästan ett år nu och är så gott som färdiga. Huset, som är är runt, ligger till så att man ser kanalen på ena sidan och havet på andra sidan, mycket fint.
Sagt och gjort, Mario, jag och lillen flyttade in och ska stanna med katterna tills på söndag. Hoppas att allt går bra med operationen... och katterna.
Det utspelade sig några roliga situationer i huset, eftersom våra vänner inte hann att visa oss var allt var, de bara flög iväg hals över huvud, men sa till oss:
Ät allt ni vill i köket och använd allt ni behöver, leta efter det ni inte hittar om ni behöver något, inga regler - håll bara katterna vid liv och bränn inte ner huset... OK, tänkte vi "Hur svårt kan det va"
-Lakan!! Vi skulle bädda med nya lakan eftersom de inte hann att byta. Efter mycket letande hittade vi lakanen och tog ut dem. (Under tiden vi letade insåg vi att varje liten sak i huset har sin plats) Vi vecklade ut de perfekt vikta lakanen för att bädda. Bara för att inse att det var fel lakan. Det var två sådana lakan som har resår runt om som ska sitta runt hela madrassen. Och vi behövde ju bara ett till sängen. Nu började vår svårighet med att vika detta omöjliga lakan till den perfekthet som det var när vi tog ut det ur det prydliga skåpet. Vi vek och vek upp... Såhär...?? Nej såhär.....Nej inte det, vi studerade linjerna noga för att få ihop det.... Såhär kanske... Nej inte det. Sådär då...nehej inte det heller. Hur vi än försökte så såg vårt vikta lakan ut som en katastrof i jämförelse med de andra lakanen i skåpet. Det svåra berodde ju på den där himla resåren som gjorde det omöligt att vika det snyggt. Hur har de lyckats???
-Ähh, skit samma, sa Mario till slut...
Nej, nej sa jag nu vet jag....Såhär kanske....Eller??
Ja på något sätt la jag in det i skåpet så som jag tror att det skulle vara, bland alla de andra perfekt vikta lakanen.
Sedan skulle vi laga mat och alla kastrullerna stod prydligt i lådan med alla handtag vridna åt samma håll... Hmmm...... Vi ska göra vårt bästa att komma ihåg hur de stod... Men å andra sidan så är de ju goda vänner och de förstår nog om vi inte lyckas...
Fortsättning lär följa.
skönt vårväder
Det har regnat i flera dagar och varit mulet. Jaaa säger vi för det innebär att vi kan vara ute mera. Perfekt strandväder för en baby...
Så här ser det ut på gatan där vi bor. Många färgglada hus.
Här kommer dagens skylt. Den var lite rolig tycker jag.
Kram till er.
babyshower
Här ser ni alla "tanterna"
En himla massa paket att öppna. Det mesta av pappret sparades, eftersom det är en bristvara på denna Bahamanska ö. Bra återvinning!!
Lillen beundras... med en ny sköldpadda i famnen.
Strandpromenad
Imorgon ska det bli Babyshower för Enzo, så han får nog öppna endel paket.
Kram
Carola
Kunde ju inte motstå att skicka med en skylt också. Dessa skyltar sitter på stigarna som leder till stranden...
TEMA; skyltar!!!
Visst är det roligt att läsa skyltar??? De handlar om vad man får och inte får göra, information och hänvisningar. De kan ibland vara ganska roliga eller helt oförståerliga eller rentav knäppa.... Om jag får citera min moralmamma: "Det beror på vilket perspektiv du har" om skylten är bra eller ej. Till exempel: När man reser så är skyltar ganska avgörande.... Ja ni som har läst min blogg tidigare vet att det till och med kan vara svårt att hitta ut ifrån en flygplats utan bra skyltar, och det enda ögonen söker efter är en EXIT skylt. Men sitter jag på samma flygplats och har 5 timmar att slå ihjäl vid en tråkig gate så bryr jag mig ju inte om EXIT skyltarna särskilt mycket.
Så ett av mina teman på denna blogg kommer att vara SKYLTAR!! Tråkigt, tänker kanske ni... Ja ja vi får väl se...
Här kommer en skylt från flygplatsen på Bahamas. Min undran är? Är det vanligt att folk vill checka in skjutvapen här?? Till vad då??
En helt vanlig STOP skylt kan ha en ganska fin utsikt ändå! Ingen trafikstockning här inte... Jag tror att det är den enda stopskylten som finns i vår by.
far och son
Olika färdsätt
Här kommer en bild ifrån vårt kvarter. Det bästa transportmedlet här är en golfbil. Den går nästan ljudlöst, går på batteri och man tar sig fram i lagom takt. Ganska mysigt tycker jag. Mindre mysigt när det regnar förståss. Men då finns det odugliga plastöverdrag att sätta på. Inget att rekommendera. Bättre att vänta på bättre väder.
Enzo ligger i vagnen och myser bakom snuttefiltarna. En av dem har gammelmormor stickat för bra många år sedan till mej eller någon av mina syskon... tänk att den har hamnat på Bahamas.....
Kram från oss
bloggplatsen
Skickar med en bild från stället där jag sitter. Här finns en hamn, några affärer, en dykskola, en bar och en pool. Stället är perfekt för en bebis att ligga och titta i taket, där hänger rep, flaggor, plasthajar och andra färgglada saker som en bebis tycker är intressanta. Vi sitter och väntar på att pappa ska komma tillbaka från sitt dyk. Vi tittar och tittar.... Kommer han snart eller??
Kram till er därhemma. Vi älskar er!
Äntligen framme
Allt var ju så ljust också, han har ju knappt sett solen i sitt två månader långa liv. Och alla pratar så konstigt???
Hur ska den hänga??
-Carola nu har du förstört symmetrin i handdukarna!
Men jag vill ju ändå inte "förstöra" det fina. Det roliga är att när min man är här så kan handdukarna hänga lite hur som helst, och det kanske rentav kommer till ytterligare en handduk över dessa...
Konstiga funderingar över handdukar - samtidigt som min bror är i Chad på utlandsuppdrag. Handdukar är obetydliga saker... Undrar vad han upplever nu?
Angående snäckorna, så förstår ni kanske vad jag tycker om snäckor i badrum. Speciellt om de är köpta, då de troligtvis är infångade och dödade bara för att säljas. Jag kan tycka att det finns förmildrande omständigheter om de hittades döda på en semesterresa, då var de ju redan döda. Men å andra sidan så kunde ju snäckan ha blivit ett hem till en krabba,,, ja ni förstår nog vad jag tycker.
Snäckor tillhör havet! Själva djuret innuti kan ibland vara otroligt färggrannt då det kommer ut på natten. Den stora snäckan på bilden är antagligen en "conc". De finns på Bahamas och de är goda att äta. Men för att äta den måste man göra ett hål i snäckan för att få ut djuret. Därför kan man se att den på bilden inte är uppäten. De antingen fryses eller läggs i någon kemikalie för att den ska dö utan att man ska skada själva skalet. Sedan läggs ofta skalet i blekmedel för att den ska bli kvitt från sjögräs och annat. En levande Conc ser ut som en liten bit gräs eller sten på botten. Lyfter man på den så ser man ett stort öga på en slags snabel som tittar på en. En häftig upplevelse som är bättre än att ha det döda skalet som prydnad i sitt badrum. Jag lovar.
"Över näktergalens golv"
I huset där vi bor finns ett väldigt högt knarrande trägolv. Det är nästan så att lillen vaknar när jag ska gå in och titta till honom när han sover för att golvet knarrar så högt. Men nu har vi varit här i 5 dagar och jag har undan för undan lärt mig ett sätt att ta mig över det in till sovrummet utan att det knarrar.
Kom då att tänka på den där boken "Över näktergalens golv" av Lian Hearn där huvudpersonen Takeo måste lära sig att ta sig över ett specialtillverkat golv av trä som sjunger som en näktergal när någon går på det. Diktatorn i berättelsen är rädd för att bli mördad och det är därför han har lagt in golvet som ska varna honom från inkräktare... Jag kom att tänka på berättelsen och smålog, för jag insåg att jag liksom dansade över golvet och kontinuerligt provar nya fläckar att sätta fötterna på för att det ska låta så lite som möjligt. Precis som i berättelsen. Men jag vill bara se om min son fortfarande sover, inte mörda en diktator...
Hur som helst så tycker jag att det är en bra bok och en spännande verklighetsflykt en regnig dag...
Vardag i USA
Ville bara säga att jag tycker det är jättekul att läsa alla era kommentarer och kul att så många har hittat hit. :) Som mamma säger så är det helt fantasktiskt roligt att kunna prata med er därhemma via skype och se er samtidigt. Enzo blev helt tyst när han såg och hörde er. Hoppas bara att jag kan skaffa någon smidig internet uppkoppling på Bahamas. Ute på udden där vi bor finns inga nätverk så vi får se hur jag kan lösa det. Men jag ska försöka uppdatera så snart jag kan.
Vi åker på söndag morgon och då får Enzo äntligen träffa sin pappa igen och vice versa. Det ska bli så roligt.
Skickar med några vardagsbilder härifrån USA.
Här nedan ser ni vad som kan finnas i ett kylskåp. Färdiga äggvitor på tetrapak och färdigblandad chokladdryck. 
Ser ni något udda med bilden nedan?
Nu ska jag spendera lite tid med lillen. Ha det gott.
Nya intryck
Så här ser kvarteret ut...
Vi gick till en park och läste förmaningarna... OK Vi ska lyda.
Ingen rusning till parken precis.
Några hus på en sluttning...
Parken har nog sett bättre dagar. Undrar när någon studsade bollar här sist`? Om det inte syns så är/var det en tennisplan. Nästan lite kusligt att gå här. Spöklikt.
Vad hände med "kvinnor och barn först" ???
Bilden är tagen på hotel i Frankfurt.
Vi är äntligen framme i Washington. Äntligen!!! Men det hela var en mardröm att ta sig hit. Det började med två timmars försening innan vi fick boarda på Arlanda. Nåja detta är ju ingen större förvåning, ungefär som det brukar vara... Vi klev på planet glada i hågen, bara för att inse att jag och lillen hade fått en plats längst bak, längst in mot fönstret. Där man varken kan fälla stolsryggen eller ta sig ut smidigt... Inte så smidigt med en 2 månaders baby. Men nåja det är ju inte så långt till Frankfurt. Vi väntade och väntade... i en och en halv timme till innan vi rörde oss ur fläcken. De sa att det berodde på att 90% av alla plan till och från Frankfurt hade försenats pga dåligt väder. Tre och en halv timme försenade anländer vi i Frankfurt och är inställd på att vi redan missat vårt anslutande plan till Washington som skulle gått en timme tidigare. Frågar Lufthansas personal i Frankfurt och de säger att jag nog hinner, även detta plan var ju försenat.
-Du kan ju gå dit och se om du hinner med, sa han".
Sagt och gjort, det var bara det att det låg på andra sidan flygplatsen och vi var tvugna att åka ett slags tågfordon dit och gå igenom en säkerhetskontroll där personalen bara satt och glodde på mig när jag kom. (Fan måste vi jobba nu) Jag frågade om jag var på rätt väg och någon svarade slött:
-jaa... men rörde inte ett finger.
Jag sa att jag har bråttom för mitt plan går vilken minut som helst!!" De masade sig upp och gjorde det de skulle. Mitt i stressen insåg jag att jag höll på att lämna datorn i lådan. Alla fyra bara glodde på mig och rörde inte ett finger... Av med ryggsäcken igen och ner med datorn.... Gick det raskaste jag kunde med lillen i bärselen... Långa korridorer med släckta lampor. Är det här verkligen rätt väg???Kom till gaten och där frågade jag om planet hade gått. "Jaa" sa en kvinna som hade utseendet: "jag-har-den-värsta-dagen-mitt-liv-så-stör-mig-för-bövelen-inte" OK frågade en annan man bakom disken var jag kunde boka om min biljett. Han sa:
-du får gå tillbaka till vår service i ankomsthallen, men det är nog rätt lång kö för nästan alla har missat sina plan idag...
-OK!
Tillbaka hela vägen, åkte det där konstiga fordonet igen, gick alla kringelkrokar och såg på slöfockarna i säkerhetskontrollen...
I ankomsthallen var det minst sagt KAOS. Som killen hade sagt, nästan alla har missat sina plan idag. Värsta kön till ombokningen. Så lång att kösystemet inte räckte till, den slutade vid några rulltrappor. Måste amma lillen också och byta på honom. Letade toaletter. Toaletter, toaletter... Går inte tyskarna på toaletter eller??? Hittade dem med det var ju bara pyttesmå toasitsar och ingenstans att byta på små barn direkt. Gick ut och tänkte att jag kan väl hitta ett ställe här nånstans att amma honom. Inga sittplatser!!! efter mycket letande hittade jag en sittplats och började amma så diskret som möjligt. Bytte sedan i knät. Tillbaka till kön i hopp om att den hade blivit mindre. Tvärtom, nu var den ännu längre. Ställde mig i kön bara för att inse att den inte rörde sig ur fläcken. En ung kille bakom mig sa att du får nog gå före alla om du frågar, du kan ju inte stå här med bebisen. Nää han har rätt... Frågade personalen som lotsade alla i kön.
-Ursäkta får vi gå före?
Kvinnan gjorde en ogillande grimas och himlade med ögonen.
-Nää, du kan prova den andra kön där borta, det är nog inte lika mycket folk där.
Var gråtfärdig vid detta laget och började bli yr i huvudet. Enzo började verkligen ogilla situationen och det blev svårt att tänka klart. Gick till den andra kön och mötte lyckligtvis en snäll kvinna som insåg att jag behövde komma fram i kön. Hon tog mig åt sidan och jag fick vänta i några minuter innan jag äntligen fick träffa en kvinna som ville boka om min biljett. Hon bokade även ett hotell åt oss.
-Ta bara buss nummer 2, sa hon. Den tar er till hotellet.
Efter ännu en vända med matning och bytning av blöja var vi färdiga för hotellet. Utgången... var sjutton är utgången. Exit skyltarna liksom lös med sin frånvaro, eller var det jag som inte såg ordentligt. Hittade skyltar och började föja dem, men de liksom försvann efter ett tag. Vad är detta för ställe? Hallå jag vill ta mig ut? Frustration!! Det gick så långt att jag allvarligt började fundera på att lämna av mig allt (inklusive datorn) och bara stoppa pass, pengar och biljett och några blöjor på mig. Det började liksom bli olidligt tungt. Tittar ner på Enzo och vad ser jag? Han håller sin lilla hand i ett krampaktigt tag om väskremmen och han tittar ut på allt folk precis som om han hjälper till att bära. Kan inte låta bli att le. Han håller modet uppe. Min hjälte.
Efter ett antal rulltrappor och gångar senare var vi äntligen ute och irrade efter busstoppet. Kom dit och insåg att vi inte var de enda som skulle med bus nummer 2. En hel grupp med rökande männsikor stod och väntade på en minibus med endast 8 sittplatser som kom med 30 minuters intervaller. Man fick slå sig fram om man ville ha en plats i bussen. Och naturligtvis gick ju inte detta med en bebis i bärsele. Hallå!! Kvinna och bebis här, var lite schysta??? Nä, det var de stora och starka männen som fick platserna i bussen gång efter gång. Dålig stil. När den tredje vändan kom så började jag bli lätt irriterad... Som tur var var det en ung kvinna i 20års åldern som hade slått sig fram till förarsätet och skrek åt mig:
-GET IN, GET IN!!!!!!!!!!!!!!
Tog chansen och lyckades ta oss in där. Tittade ut och såg hur kvinnan hade knuffats bort och fick vänta på nästa buss. Våra blickar möttes och jag mimade tacksamt.
-THANK YOU!!!
Kom fram till hotellet och återigen, med en bebis är man ju sist in. Sist i kön med alla män framför. Va sjutton, kvinna och väldigt hungrig och trött bebis sist i kön. Chaufören kom in och såg oss och tog oss före de andra. Tack för det. Det var en himla tur för det var bara 45 minuter kvar tills det att matsalen stängde för kvällen. Gick upp på rummet och matade och bytte och gick sedan ner för att roffa åt mig det sista av det som var kvar av middagsbuffen.
Gick och la oss och tackade lillen för att han är världens tåligaste bebis!!! Tack Enzo för att du höll modet uppe och hjälpte till att bära!!!
Nästa dag tog vi oss till flygplatsen igen för att få boardingkorten. Tyvärr så gick inte det för att det väldigt otrevlige mannen påstod att min returbiljett måste vara inom 3 månader.
-Ja men jag ska bara stanna i Washington i 5 dagar och sedan resa vidare till Bahamas. När jag reser ut ur landet på avregestreras man ju med sitt fingeravtryck och foto??? Så har det ju varit alla gånger tidigare.
-Nej, nej det går inte du måste ha en returbiljett inom 3 månader, och förresten har du uppehållstillstånd på Bahamas??
-Jaa,
-Hur länge då?
-5 år.
- Ta fram det!!!
Han kan inte mena allvar??? Joo tyvärr. Började riva i väskan efter det gamla passet där stämpeln sitter från den Bahamanska immigrationen. Får riva ut hela väskan eftersom det gamla passet inte direkt är första prioritet. Tackar Gud för att jag slutligen hittar det. Han tittar snabbt och säger att jag måste ändå skaffa en ny biljett!!! Hänvisas till ny kö. Ny biljett och 150 Euro fattigare. Vilket slöseri. De kommer ju inte att kolla iallafall när i kommer fram, har gjort den proceduren 10-tals gånger...
Får tillslut våra boardingkort och beger oss mot gaten, samma gate som igår, genom samma korridorer och på samma dumma fordon...
Kommer fram till gaten och inser att här finns ju inga toaletter. Måste ju byta på lillen och amma. Går och går och måste gå ner till en annan våning för att hitta toaletterna. Där finns faktiskt ett amningsrum, dock som är ockuperat av en indisk kvinna som sminkar sig. Hon har en ca 5 år gammal son som sitter i vagnen och tittar på mig. Jag väntar, och väntar. Sonen till indiern säger:
-Mamma någon väntar utanför?
-ja ja, svarar mamman!!
5 minuter senare:
-Mamma någon väntar utanför!
-ja ja....
Jag väntar i ca 15 minuter och orkar inte vänta mer. Går ut och sätter mig på en stol och ammar och byter på lillen i knät.
Planet avgick i tid.
Framme i Dulles, kände jag lättnaden över att vara framme. Kommer in i ankomsthallen bara för att mötas av en gigantisk massa av folk. De har problem med datorerna och kön står still. Snälla folk i kön säger åt mig att fråga någon som jobbar där om jag kan gå före. Frågar en man som svarar;
-JUST GET IN THE LINE! JUST GET IN THE LINE! What is the problem mam???
Förklarar att det är svårt att vänta så länge med en 2 månaders bebis.
-There is alot of babies here!! Just get in the line like everybody else!!
Idiot! Insåg att jag får helt enkelt tränga mig ändå. Frågar folk i kön och tar mig fram tvärs över kön och kommer fram i skaplig tid. Som väntat så frågar ingen efter min returbiljett som jag tvingades att ändra.
Bagaget är inte med på bandet, men vad hade jag kunnat vänta mig på denna resa. Vi är ju helskinnade framme och det är ju det viktigaste.
Men jag har verkligen insett att inte många tar hänsyn till att man reser med barn. Iallafall inte på vår resa.
Fram med armbågarna och slå sig fram!!! Det är mitt råd till den mamma som ska resa med barn! Nu har jag lärt mig.
