Hajen

Vi ser iallafall till Shell idag.



Frågan är om vi hittar till stan?



Jag och barnen får glädja oss åt att pappa har det lite ljusare just nu.



Han och andra vänner på Bahamas säger att det har varit riktigt kallt de senaste dagarna.

Allt är relativt.

Vi tänder adventsljuset och myser i Sverige.

 

 

Primadonnan har börjat le.

Enzo och jag var ute och gick.

-Titta Enzo, en gris!!!

Helt ärligt, där gick en kvinna med en gris i blått koppel. Det var ingen sån där liten mini-gris eller vad de heter, den var faktiskt ganska stor. ÅÅÅ vad jag ville ta kort på den men kameran var inte med, och jag skulle aldrig ha kunnat fråga grisägaren om jag fick plåta, utan att ha brustit ut i högljutt skratt. Vad skulle jag ha sagt?

-Ursäkta får jag ta kort på grisen?

Jag vet inte om det är jag som bara har en flamsig dag, men meningen låter i mina öron väldigt komisk.

Vi gick vidare, jag höll garvet inne och försökte att inte glo för mycket. Stackars gris också, vad gör den inne i stan? O snart är det jul också. Ja förresten, det kanske är säkrare här än någon annan stans, om man är gris.

Jag ska berätta något lite underligt. Mitt hår tror att jag är på Bahamas.

Denna hår-kreation är alltå inte planerad!

Mitt hår började få en egen vilja under tiden som dykinstruktör för ett antal år sedan. Då spenderade man timme ut och timme in i saltvatten, 7 dagar i veckan... Håret torkade aldrig och att kamma håret dagligen var bara att glömma. Det blev kanske högst en kammning en gång varannan vecka tillsammans med en halv tub hårbalsam. Eftersom hårbalsam var en bristvara på ön där jag jobbade så blev det glesare och glesare mellan kammningarna. Man tvättade håret som vanligt men sedan fick det göra vad det ville.

simsalabim: dread locks!!

Men nu då? Sitter det något slags minne i håret eller? Kanske. Eller jag ska väl erkänna att ö-mentaliteten sitter kvar, så daglig kammning är inte prio ett.

Pinsamt.

Jag har fått en veckas fri träning på Feelgood av en snäll och jätteduktig instruktör. Det kändes som att vakna ur sin 9 månaders sömn att kunna träna igen. På stela rangliga ben och övrig muskulös svaghet har jag nu tagit mig igenom två stycken Les Mills BodyPump pass. HURRA för mig!!!

Jag tror att jag såg ut så här ungefär:



Det kändes hur bra som hellst och jag känner hur den starka björnen finns där inne någonstans. Den bara väntar på att störta fram ur sin vinter-grotta.

Sedan har jag fått tillbaka min Yoga matta som brorsan har lånat medan den var oanvänd. Så nu finns inga undanflykter att ena kropp och själ heller. Det som var bra är att även brorsan har gått och blivit en Yogi. Bra jobbat tycker jag. Synd att det jag kallar Yoga-pavilljongen på Bahamas är så långt borta...

Hur grått kan det bli ute egentligen?

Nu längtar jag till en soldränkt gångväg av sand.



För inte så längesedan så satt jag på Bahamas och längtade efter skugga, moln, regn, snö, vad som hellst men inte ännu en stekande HET dag!

Blir man aldrig nöjd??

Idag har jag nattat barn till 22.30. Vet inte vad det var för energiresurser minstingarna har haft, men vad det än var så har de då inte delat med sig till mig av det. Pappa har åkt tillbaka till Bahamas nu och Enzo gör sitt bästa med att busa pappas lekar med MIG. Jag säger bara:

AJ AJJJ och AAJJJ.

Lekarna består av att stå och gå och klättra på mej.

Pappa är nog lite mer tålig.
Lite.

Så här ser vår lilla prinsessa ut när hon visar sin bästa sida:



Vi pratade med pappa i telefonen idag. Han kände sig ensam och saknade oss.



Vi saknar honom.

Hur tar man sig ut genom dörren med två små barn på mindre än en halvtimma?

Det hela verkar omöjligt och mitt rekord ligger på ca 40 minuter. Kanske är det "övning ger färdighet" som gäller men det känns som att det oftast inte är JAG som sätter "käpparna i hjulen". Det är ju barnen som gör det såklart.
Vi ska gå ut på promenad. Så här kan det gå till.

(Enzo och Leah har ätit så den biten är avklarad så att man åtminstone kan vara ute ett litet tag utan att någon av dem börjar skrika på mat...)

Börjar att klä på lillan... När hon är färdigklädd så hörs ett dunderbrak i byxorna...  går upp och ska byta blöja.
-TITTA, TITTA säger Enzo. Han vill titta på Leahs bajsiga blöja. 
-OK kom med här då.
Byter på Leah och klär på igen. Allt medan Enzo storögt försöker öppna den smutsiga blöjan som slängdes i soporna.
-Låt blöjan vara Enzo!
-Bass, bass, Leah, säger han glatt och slänger motvilligt blöjan i soporna.

Klär på Enzo

Enzo vägrar sätta sig i vagnen, han är också bajsnödig. OK klart han inte ska sitta i vagnen o bajsa.
-Vill du sätta dig på pottan?
-NÄÄ!!
Han springer iväg och vill vara för sig själv i ett hörn... 10 minuter senare är han färdig. Av med kläderna och byter blöja, på med kläderna igen. Men en vante är spårlöst borta. Var är vanten?? Letar o letar. Vi hade den ju alldeles nyss!!! Enzo ligger nu på golvet och äter brödsmulor.
-Här är vanten, kom nu!!
-MAAT! skriker Enzo.
-Nää du har ju nyss ätit du kan väl inte vara hungrig igen???
-MAAAAAAAAT! skriker han.
-OK du får ta en banan och äta på vägen.
På med vanten...

Tar på mig skorna och jackan. När jag ska lyfta upp Leah med inatsen till vagnen så ser jag att hon har spytt ner sig så hela tröjan är blöt. Bara att byta igen. Springer upp för trappen och hämtar en ren tröja. Just när jag trär tröjan över hennes huvud spyr hon igen på den rena tröjan. Inget hon kan rå för men kunde hon inte spytt en sekund tidigare. Hämtar ny tröja och så på med hennes ytterkläder igen...

När allt verkar färdigt och vi ska gå ut genom dörren så ser jag att Enzo har tagit av sig skorna.
-Var har du gjort av skorna???
Han svarar inte utan kör iväg på leksaks-loket genom köket.
Lokaliserar skorna och går på Enzo-jakt.
-Kom här nu så vi kan sätta på dig skorna. Leah skriker. Enzo skrattar och förvandlar sig till en ledlös ål som kravlar på golvet. Lyckas att sätta på skorna på ålen och som av ett under kan vi alla ta oss ut genom dörren.

PUH

Här ser ni lillen på sin egna lilla promenad