Susa omkring i en golf-bil...
Svullnaden efter myrbetten har nu gett med sig men foten kliar förskräckligt. 10 gånger värre än vanliga myggbett. Funderar på att åka tillbaks och försöka äta upp alla myrorna som hämnd men jag antar att jag bara skulle bli mera biten.
Vi har fått låna en golfbil av våra vänner så vi har tagit oss en tur runt hela byn. Det var mycket trevligt och Enzo fick köra ibland. Han körde rätt bra förutom då han tappade koncentrationen när han försökte äta upp ratten.
Här kommer några bilder ifrån vår golf-bils-utflykt:
Det åskade lite och regnade på avstånd men vi fick inte en droppe på oss.
Många hus såg vi...
Vi fantiserade och sa att vi skulle välja ett som vi skulle flytta in i. Det var svårt, det fanns ju så många fina hus. Vi kom överrens om ett, som jag tyvärr inte har med på bild. Men huset ser ut så som jag tänkte mig huset vid stranden i böckerna om Sandvargen... En omöjlig beskrivning, jag vet. Jag får gå dit och ta kort på huset en dag.
Så här såg Chaufförerna ut på vår utflykt.
Redo att lägga i växeln och ljudlöst rulla vidare...
Jag bara "måste" bjuda på ett litet utdrag från boken om Sandvargen:
Zackarina bodde i ett hus vid havet tillsammans med sin mamma och sin pappa.Huset var litet men havet var stort, och i havet kan man bada - i alla fall på sommaren(sid7).
På nästa sida får man veta hur det går när Zackarina gått ner till stranden, olovandes...Hennes pappa vill läsa tidningen och har inte tid att följa med sin dotter..
Hon gick ner till stranden och började gräva med händerna i sanden. Först var sanden ljus och torr och varm, men längre ner blev den fuktigare - och mörk och kall.
Zackarina la sig på mage och tittade ner i gropen. Vad djupt det var. Vilken fälla! Hon tyckte faktiskt lite synd om sin pappa som måste ramla ner i det där djupa, hemska hålet.
Fast det är rätt åt honom, tänkte hon och grävde ett tag till.
Det var då det hände.
Det var något som rörde sig i gropen.Zackarina kände det alldeles tydligt och drog snabbt undan handen. Jo, det var något där nere, det var det! Allra längst ner på botten. Det liksom pillrade i sanden, den trillade undan, och nu - nu var det något som stack upp. Något som var svart och lite blankt.
Hon såg genast vad det var.Det var en nos (s.8-10)
Mer "bjuder" jag inte på. LÄS istället boken om Sandvargen skriven av Åsa Lind. Den ger mycket tänkvärt på läsningens väg...
Eller vad säger du Kära Dotter?
Det ser varmt och mysigt ut.
Kul att vi blir medbjudna på resan genom era fotografier.
PHP till den lille chauffören. Bättre att han äter på bilrattar än annat levande...
KRAMAR i massor
Glömde ju TYCKA SYND om dig....
DUMMA MYROR!!!!!
Bit INTE IGEN...Hämdbegäret finns hos oss alla men då måste man fråga sig...
Vad leder det till?
Vilka konsekvenser får det?
Du har ju redan besvarat dessa frågor själv!
BRA JOBBAT!
KRAM min "lilla Snutta" jag tycker lite SYND OM Dig//Kram
TACK FÖR SMAKPROVET!!! Jag måste läsa de där böckerna igen, men i mitt huvud ser det ut som det där huset vi ville flytta in i. Och huset är ganska litet och havet är stort. Det roliga är att jag inte la märke till huset något särskilt förrän efter att jag hade läst sandvargen. Och JA det finns mycket tänkvärt i boken, den väcker väldigt intressanta tankar samtidigt som det är en bra barnbok.
Tack för medlidandet över mina myrbett. Det är lite bättre idag och svullnaden är nog borta. Det kliar fortfarande men inte så att man blir galen av det. Jag har förlåtit myrorna, jag stod nog på deras bo.
Nu sitter Enzo här och vill ha mera ituklippta russin....
Kram kram
